Bibeln online: Nya världens översättning av Den heliga skrift

1 Nu närmade sig de dagar då David skulle dö, och han befallde sin son Salomo och sade: 2 ”Jag går nu den väg alla människor på jorden måste vandra, och du skall vara stark och visa dig vara en man. 3 Och du skall hålla förpliktelsen mot Jehova, din Gud, genom att vandra på hans vägar, genom att rätta dig efter hans stadgar, hans bud och hans rättsliga beslut och hans vittnesbörd, i enlighet med det som står skrivet i Moses lag, för att du skall handla med insikt i allt du gör och överallt dit du vänder dig; 4 för att Jehova skall fullgöra sitt ord som han talade angående mig, när han sade: ’Om dina söner ger akt på sin väg genom att vandra inför mig i sanning av hela sitt hjärta och av hela sin själ, så skall det aldrig saknas en man av de dina på Israels tron.’

5 Och du vet också själv mycket väl vad Joab, Serụjas son, gjorde mot mig genom det som han gjorde mot två härförare i Israel, mot Abner, Ners son, och Amạsa, Jeters son, när han dräpte dem och lät krigsblod flyta i fredstid och lät krigsblod komma på bältet som var om hans höfter och på sandalerna som var på hans fötter. 6 Och du skall handla efter din vishet och inte låta hans grå hår med frid fara ner till Sheọl.

7 Och gileaditen Barsịllajs söner skall du visa kärleksfull omtanke, så att de är bland dem som äter vid ditt bord; ty så bemötte de mig när jag flydde för din bror Ạbsalom.

8 Och se, du har Sịmei, son till Gera, benjaminiten från Bạhurim, hos dig. Det var han som nedkallade ont över mig med en kränkande förbannelse den dag då jag gick till Mahanạjim, men han kom sedan ner för att möta mig vid Jordan, så jag lovade honom med ed vid Jehova och sade: ’Jag skall inte döda dig med svärd.’ 9 Men nu, lämna honom inte ostraffad, för du är en vis man och vet mycket väl vad du bör göra med honom, så att du låter hans grå hår med blod fara ner till Sheọl.”

10 Sedan gick David till vila hos sina förfäder och blev begravd i Davidsstaden. 11 Och de dagar som David hade regerat över Israel utgjorde fyrtio år. I Hebron hade han regerat sju år, och i Jerusalem hade han regerat trettiotre år.

12 Och Salomo satte sig på sin far Davids tron, och efter hand blev hans kungamakt väl befäst.

13 Adonịa, Haggits son, kom nu till Batsẹba, Salomos mor. Då sade hon: ”Kommer du med fred?” Han sade: ”Med fred.” 14 Och han sade vidare: ”Jag har ett ärende till dig.” Då sade hon: ”Tala.” 15 Och han fortsatte: ”Du vet själv mycket väl att kungadömet skulle ha blivit mitt, och det var mot mig hela Israel hade riktat sitt ansikte, för att jag skulle bli kung. Men kungadömet gick ifrån mig och blev min brors, ty det var på grund av Jehova som det blev hans. 16 Och nu är det en enda begäran jag framställer till dig. Avvisa mig inte.” Hon sade då till honom: ”Tala.” 17 Och han sade vidare: ”Jag ber dig, säg till kung Salomo – för dig avvisar han inte – att han skall ge mig sunemitiskan Ạbisag till hustru.” 18 Då sade Batsẹba: ”Gott! Jag skall själv tala med kungen för din räkning.”

19 Så kom då Batsẹba in till kung Salomo för att tala med honom för Adonịas räkning. Då reste sig kungen och gick henne till mötes och böjde sig ner för henne. Därefter satte han sig på sin tron och lät ställa fram en tron åt kungens mor, för att hon skulle sitta på hans högra sida. 20 Och hon sade sedan: ”Det är en enda liten begäran jag framställer till dig. Avvisa mig inte.” Då sade kungen till henne: ”Framställ din begäran, mor, för jag skall inte avvisa dig.” 21 Och hon sade vidare: ”Låt din bror Adonịa få sunemitiskan Ạbisag till hustru.” 22 Då svarade kung Salomo och sade till sin mor: ”Och varför begär du sunemitiskan Ạbisag åt Adonịa? Begär också kungamakten åt honom – han är ju min bror, som är äldre än jag – ja åt honom och åt prästen Ẹbjatar och åt Joab, Serụjas son.”

23 Därefter försäkrade kung Salomo med ed vid Jehova och sade: ”Så må Gud göra mot mig, och så må han lägga mer därtill, om inte Adonịa har talat detta mot sin egen själ. 24 Och nu, så sant Jehova lever, han som har befäst mig och låter mig sitta på min far Davids tron och som har rest ett hus åt mig alldeles som han har lovat: I dag skall Adonịa dödas.” 25 Omedelbart sände kung Salomo bud genom Benạja, Jehojạdas son, och han högg ner honom, så att han dog.

26 Och till prästen Ẹbjatar sade kungen: ”Gå till Ạnatot, till dina marker, för du förtjänar döden. Men denna dag skall jag inte döda dig, eftersom du bar den suveräne Herren Jehovas ark inför min far David och eftersom du led nöd under hela den tid min far led nöd.” 27 Så drev Salomo bort Ẹbjatar från tjänsten som präst åt Jehova, för att uppfylla det ord som Jehova hade talat mot Elis hus i Silo.

28 Och ryktet nådde Joab – Joab hade nämligen anslutit sig till Adonịa, men till Ạbsalom hade han inte anslutit sig – och Joab flydde till Jehovas tält och fattade tag i altarhornen. 29 Då blev det berättat för kung Salomo: ”Joab har flytt till Jehovas tält, och där är han bredvid altaret.” Då skickade Salomo i väg Benạja, Jehojạdas son, och sade: ”Gå och hugg ner honom!” 30 Alltså kom Benạja till Jehovas tält och sade till honom: ”Detta är vad kungen har sagt: ’Kom ut!’” Men han sade: ”Nej! För det är här jag skall dö.” Då kom Benạja tillbaka till kungen med besked och sade: ”Så har Joab sagt, och så har han svarat mig.” 31 Då sade kungen till honom: ”Gör som han har sagt och hugg ner honom. Och du skall begrava honom och avlägsna från mig och från min fars hus det blod som Joab orättmätigt har utgjutit. 32 Och Jehova skall låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han högg ner två män, som var rättfärdigare och bättre än han, och han dräpte dem med svärd, utan att min far David visste om det, nämligen Abner, Ners son, Israels härförare, och Amạsa, Jeters son, Judas härförare. 33 Och deras blod skall komma tillbaka över Joabs huvud och över hans avkommas huvud till oöverskådlig tid, men för David och hans avkomma och hans hus och hans tron skall det vara frid från Jehova till oöverskådlig tid.” 34 Då gick Benạja, Jehojạdas son, dit upp och högg ner honom och dödade honom, och han blev begravd vid sitt eget hus i vildmarken. 35 Kungen satte sedan Benạja, Jehojạdas son, i hans ställe över hären, och kungen satte prästen Sadok i Ẹbjatars ställe.

36 Till sist sände kungen bud och kallade till sig Sịmei och sade till honom: ”Bygg dig ett hus i Jerusalem och bosätt dig där, men gå inte ut därifrån, varken hit eller dit. 37 Och den dag du går ut och går över Kidrons regnflodsdal skall du otvetydigt veta att du ovillkorligen skall dö. Din blodskuld skall vila på ditt eget huvud.” 38 Då sade Sịmei till kungen: ”Ordet är gott. Alldeles som min herre kungen har talat, så skall din tjänare göra.” Och Sịmei bodde i Jerusalem många dagar.

39 Men när tre år hade gått rymde två av Sịmeis slavar till Akis, Maạkas son, kungen i Gat; och man kom och berättade det för Sịmei och sade: ”Se! Dina slavar är i Gat.” 40 Omedelbart bröt Sịmei upp och sadlade sin åsna och begav sig till Akis i Gat för att leta efter sina slavar; Sịmei gav sig alltså av och hämtade tillbaka sina slavar från Gat. 41 Då blev det berättat för Salomo: ”Sịmei har begett sig från Jerusalem till Gat och är nu tillbaka.” 42 Då sände kungen bud och kallade till sig Sịmei och sade till honom: ”Band jag dig inte med ed vid Jehova och varnade dig och sade: ’Den dag du går ut och beger dig hit eller dit skall du otvetydigt veta att du ovillkorligen skall dö’, och sade du då inte till mig: ’Gott är det ord som jag har hört’? 43 Varför har du då inte hållit eden inför Jehova och den befallning jag gav dig?” 44 Och kungen sade vidare till Sịmei: ”Du känner själv till allt det onda som ditt hjärta vet att du har gjort mot min far David, och Jehova skall låta det onda du har gjort komma tillbaka över ditt eget huvud. 45 Men kung Salomo skall bli välsignad, och Davids tron skall vara befäst inför Jehova för evigt.” 46 Därefter gav kungen Benạja, Jehojạdas son, befallning, och han gick då ut och högg ner honom, så att han dog.

Och kungadömet blev befäst i Salomos hand.